Vallning                  

080714--16 Kummin på kurs för Bobby Dalziel

De som deltog i kursen var, förutom jag och Kummin: Birgitta med Husbys Basel, Nina med Ørjagardens Mach II (vacker och klok kullbror med Kummin) och Ørjagardens Diesel, Catarina med Ørjagardens Easy, Thomas med Ørjagardens Odd(!) Jr, Odd Magne med Ørjagardens Snake, Micke med Husbys Cindy, Sandra med Beet (BC) samt två till från Norge – en wk, Ørjagardens Ax, kullbror till Odd Jr och en BC.

 Innan kursstart, stor vånda. Bakgrund till denna vånda: Kummin skendräktig. Dessutom, två helger innan var vi hos Michael Sandström, där Bobby-kursen skulle hållas, för endagsträning. Kummin ville in, vi gjorde en flankering, lite fösning och sen vid nästa flankering så GÅR HON helt sonika AV PLANEN!!!! och vill inte alls vara med. Med svansen mellan benen och öronen hängande (eftersom öronen är stora blir det rätt mycket som hänger) gick hon och ställde sig vid utgångsgrinden. Jag fick order att hämta henne, vi försökte igen och gjorde nästan en repris på ovanstående, med den skillnaden att det enda som fungerade någorlunda var fösningen. Så har hon aldrig sett ut tidigare. Analys. Provade på den lilla fållan och där gick hon jättefint, hon hade sug mot fåren, men höll avståndet (så gott det nu går i en liten oval fålla). Ut igen på fältet och hundeländet går återigen av planen. Micke hämtar hunden denna gång, vi provade igen med samma nedslående resultat. In i lilla fållan, hunden ser fin ut, vi kör lite grann, sedan ut med hunden i bilen. Därefter satte jag mig, väldigt nedstämd, och tittade på de andra wk-hundarna - som gick jättefint.

 Medicin erhölls från Norge, vilket innebar malpåse till kursstart. Med en sådan erfarenhet i bakhuvudet kändes ju inte en kurs för den store Bobby Dalziel så väldigt lockande. Alternativen var att antingen avsäga sig kursen eller att berätta hur hunden var och anta att en sådan erfaren man sett sådana hundar tidigare (kom jag ju inte på själv så klart utan det fick jag sagt till mig). Ena dagen hade jag bestämt mig för att skippa alltihop. Tänk om han tryckte till henne så att hon aldrig mer skulle vilja valla? Nästa dag var jag mer inne på att testa (eftersom jag inte var fängslad kunde jag ju alltid bryta och åka hem, möjligen bryta ihop och åka hem). Som rubriken antyder valde jag alternativ nummer två, även om jag antog att jag knappast kom ditåkande med hans ”favourite type of dog”. Resan dit var alldeles för kort och tidpunkten för att gå in för en första lektion kom allt för snabbt. Jag berättade vad som hade hänt och att vi var på exakt samma ställe, t o m samma fält, där hon gått av planen två veckor tidigare. Bobby sa att det var väldigt bra att jag berättade det så att han visste om vad som hänt innan vi började vårt pass. Kummin får lina på sig och vi börjar med att driva och det går så där. Hon gör en fulrusning och vill upp och stoppa. Hon får en tillrättavisning, vilket hon tar, och vi fortsätter drivningen som ser bättre ut. Sedan visar han henne med pisken att hon ska flankera och det blir ett ”Oh oh, there she is leaving”, men det gick ju inte eftersom hon hade lina på sig. Den motsträviga vovven halas tillbaka och får ligga och vila. Lite drivning och sedan ett nytt flankeringskommando med pisken som hon faktiskt tar utan några egentliga protester. Fortsättningen blev ett par försök att sticka, men sedan började hon se riktigt nöjd ut och blev mindre och mindre tveksam och mer och mer lik en arbetande vallhund. Ett par fula saker försökte hon också men blev blixtsnabbt tillrättavisad att så gör man inte utan man jobbar lugnt och fint. Starterna och flankeringarna såg jättefina ut och hon kunde vara nära fåren utan att se ful ut i ögonen. Kummin kopplade av och jobbade på. Efter ett stort antal: ”Men nu ser hon väl ut att vilja upp och stoppa”, ”nu kommer hon väl för nära”, ”nu sticker hon nog snart” eller ”pass på för nu kommer hon nog att göra en rusning”, från mig och ett lika stort antal tålmodiga ”Oh no, she is worrrrrrking fine herrrre, she looks just nice, just look at herrrrr and stop worrrrrying”, från Bobby så såg jag ju på Kummin att hon litade fullständigt på denna man och det gjorde matte också. Jag var helt lugn och visste att om hon dummade sig skulle hon få en lagom korrigering som hon skulle förstå perfekt, ta fint, behålla sitt lugn, rätta sig efter det och jobba vidare.

 Dag två blev det inte ett enda försök att fly undan, tror heller inte att hon gjorde en enda dum sak utan hon hade fina och lugna starter, fina flankeringar och rätt bra läggande (jag fick säga till henne ett par gånger då hon ville fortsätta istället, fast det kändes rätt OK). Dag tre gjorde hon en barnslig rusning igen och fick en tillrättavisning som hon fann sig i. Därefter kändes det lugnt och bra igen. Det som också var så bra med Bobby-kursen var att jag fick se att Kummin kunde vara lugn och fin då hon gick nära fåren. Tidigare har det varit så att då hon har varit nära fåren har hon sett ful ut och stressat djuren. Om jag då har ökat trycket har hon blivit jättevid och nästan tappat djuren istället. Här tyckte Bobby att hon gärna fick gå nära eftersom hon var lugn mot djuren, fåren var faktiskt helt trygga med henne (eller om det var för att de visste att Bobby skulle skydda dem). För att sammanfatta – så otroligt bra att jag åkte och hur kunde jag vara så dum att jag hade tänkt säga ifrån mig tre kursdagar med en av de bästa vallhundstränare som finns idag?

 Det var väldigt lärorikt att se hur Bobby anpassade tryck och korrigeringar så att de passade de olika typer av hundar han hade framför sig perfekt och hur hundarna blev lugna och tänkande. Han arbetade med lina och pisk, men använde dessa minimalt vid sina korrigeringar. Lika skickligt som han lyfte och stärkte självförtroendet på unga och lite försiktiga hundar, samtidigt som han satte tryck på dem så att de inte visade upp sina ”corky” sidor (som ”bat-eared Kummin” har en tendens att göra för mig) utan istället arbetade lugnt och koncentrerat; lika skickligt och med samma fingertoppskänsla tog han de kaxiga och intensiva hundarna (”the small devils”) till den nivå där de blev möjliga att arbeta med. Det som tilltalade mig väldigt mycket, förutom hans otroliga känsla och instinktiva skicklighet, var att han tyckte det var viktigt att tidigt lära den unga hunden att känna efter själv då den arbetar med djuren. Den får naturligtvis korrigeringar då den gör fel eller stressar, men han kommenderar inte alla rörelser utan låter hunden tänka. Han gick rätt mycket drivningar och gick före fåren och med hunden sist för att hunden skulle utveckla sin djurkänsla. Fösningen tränades in med lina (åtminstone på kursen) och det viktiga var att gå och gå och låta hunden lära sig att följa fåren och inte gå upp och stoppa eller glida upp på flankerna, för att den skulle utveckla sin styrka att flytta får. Hämten skulle inte tränas in förrän alla flankeringar och avstånd sitter perfekt, inte skynda. Jag, som normalt har ”Ior-mentalitet”, blev fullkomligt övertygad av hans sätt att arbeta och plocka fram den arbetande vallhunden ur de olika typer av wk som var med på kursen. Att han sen också lyckades plocka fram den hunden ur min egen wk gjorde ju inte det hela sämre. Dessutom är ju mat, uppehälle, får och kursdeltagare perfekta på Stora Beteby, som tidigare då vi har varit där. Tusen tack till Anita och Micke Sandström för att ni ville hålla kursen hos er och tusen tack till Odd Magne för att du ordnade så att vi kom med. Återigen, hur kunde jag ens tänkta tanken att hoppa över en sån förträfflig kurs och så synd att den bara var tre dagar. Jag hade ju kunnat tänka mig en hel evighet.…

 

080120 Kummin tränar balansen

Se Kummin träffa sina får OBS! 33Mb

 

070925 Kummin har fått träffa sina får igen

Se Kummin träffa sina får ytterligare en gång innan kurs OBS! 12Mb

 

070823 Kummin har fått träffa sina får

Se Kummin "nytända" på sina nya pälsfår OBS! 9,5Mb

 

070819 Kummins får har kommit

Från vänster ser ni Pälsmössa, Pälskappa, Pälstoffla…, skojar lite bara, Kummins får har inte andra ”namn” än vad som står i örat. Det var några år efter det att de första fåren införskaffades som hjärnan fick engageras under varje lamningssäsong och det letades och transporterades fram namn med ”-ull-” till medvetandet. Från början gick det i o f ganska lätt att gräva fram civiliserade namn och tacklammen kunde heta Ull-Rika, Kulla-Gulla och Gullan. Även lite mer träffande namn som Drak-Ulla, som kunde bitas så hårt att blodvite uppstod, och hennes kolsvarta, fullständigt galna och otämjbara dotter, Blåkulla fungerade hyfsat. Vissa vackra namn som Tuv-Ull och Brunkulla kändes också helt OK, men efter några år började hjärnan slinta och impulserna gå väldigt långsamt och efter det att namn som Rulltrappa, RullstensÅsa, Höskulla och Ullstrumpa skrivits in i stalljournalen kändes det som att det var dags att sluta. Vem vill köpa lamm där det står att mamman heter Rulltrappa? Numera är det bara gamla Gullan kvar av alla namnförsedda roslagsfår, resten har bara sitt öronnummer, utom två av baggarna som köptes in förra året och enligt stamtavlan heter Domino och Viktor.

 Kummins får är, som ni ser på bilden, fem stycken väldigt fina ungtackor av rasen pälsfår och är inköpta från Ingela Uhlås. Efter att per telefon försökt redogöra för de önskemål som jag hade vid val av ras lät Ingela lite uppgiven och vi bestämde att det nog var bäst att komma och se djuren och välja på plats. Svårt med önskelistor, de tenderar att bli långa och önskningarna ofta lite svårkombinerade. De raser som fanns att välja på var finull, pälsfår och korsning finull/dorset. Väl där föll korsningarna bort ganska snart, delvis p g a de långa svansarna och delvis för att de skulle komma att bli ganska tunga och kanske inte passa så bra med de små roslagsfåren. Sen blev det svårt och en del velande - finull, pälsfår, finull, pälsfår. Vad ska man välja??? Till slut vägde pälsfåren över, mest för att de ger väldigt fina skinn. Vallningsmässigt hade säkert finullen också passat bra, tror jag, Kummin fick inte välja trots att hon satt som fixerad med ögon stora som tefat då fåren flyttades hit och dit.

Även om pälsfåren bara består av fem djur ska det faktiskt bli riktigt kul att få börja tänka avel och avelsframsteg och inte enbart bevarande som jag alltid gjort tidigare med allmogefåren och under hela min utbildning. Nu ska ungtackorna inte betäckas detta år eftersom vi vill ha något att valla på i vinter och i vår, men nästa år blir det absolut en pälsfårsbagge.

 Vi har provat att träna liggträning framför pälsfåren och det har gått bra. De håller ihop i sin lilla flock och är inte så springiga som roslagsfåren. Fast jag tycker nog att roslagsfåren också har bättrat sig de sista gångerna. Vi har faktiskt kommit ganska nära och Kummin har inte behövt bli alltför lång i nosen över att endast få se en flock får fly i vild galopp mot den räddande skogen så fort hon visat sig utanför hagen. Det har faktiskt sett ut som att de inte nuddat backen överhuvudtaget i sin vilda flykt. Undrar om det är möjligt, det kanske finns flygande får. Om det gör det så har vi absolut såna. Vilja Höjer var här för några år sedan och skulle försöka hjälpa oss att valla in dem. Hon myntade uttrycket popcornfår och det är nog så passande. Som vita och svartbrända popcorn far de iväg hit och dit i hagen och den stackars hunden får nästan springa livet ur sig för att stoppa i andra änden. Blir helt klart en utmaning för Kummin så småningom.

 

070803-05 Kelpiemästerskapet

Se bilder och text från Kelpiemästerskapen 2007

Tänk att jag fick lite mer att skriva fast jag fortfarande bara är iakttagare då det gäller sånt som har med vallning att göra. Årets kelpiemästerskap har gått av stapeln. Detta år på Öland och närmare bestämt i södra Sandby, ett synnerligen vackert ställe med nöt- och fårbete på stora arealer alvarmark. Jag har alltid tyckt bäst om den östra delen av Öland med de sk radbyarna, gårdar som ligger tätt ihopträngda, nästan precis sida vid sida, längs byvägen. Enligt det sätt som var rådande då den här typen av byar byggdes skulle bredden på gårdstomten vara proportionerlig mot den andel jord gården hade i de olika gärdena. Det gör att tomterna varierar väldigt och vissa blir mycket smala men långa, vilket ger ett underbart charmigt intryck. Dessa byar och naturligtvis havet och de vida alvarmarkerna ger mig den där speciella Ölandskänslan.

Det var förhållandevis mycket folk samlade, fler än vad jag hade föreställt mig med tanke på att rasen inte är så stor, så jag förstår att de här tre dagarna är lite av en höjdpunkt för WK-folket och en möjlighet att återse bekanta som man inte träffar annars under året. Tävlingarna inleddes med nötklassen där det var 24 startande, varav 19 tog sig runt utan att bryta. Att valla nöt verkar vara ganska knepigt. Djuren ser ut att bli som en tjock vägg mellan förare och hund och det måste vara svårt att få hunden att uppfatta alla kommandon. Att få fram sina kommandon lyckades i alla fall Karin Helin med som vann med Husbys Ax och det var väl förtjänta poäng som det ekipaget fick ihop och värdiga vinnare. Dag två var fårmästerskapet med sju startande ekipage. Banan hade både tratt och sorteringsanläggning med ränna. I sorteringsanläggningen, som var placerad så att det blev stark dragning dit under nästan hela tävlingen, var en flock får stationerade. Meningen är att de djur som är på banan tas dit och blandas med den flock som är i anläggningen, hunden flyttar fram djuren i rännan, ett antal djur sorteras ut och tävlingen fortsätter och då på ”nya” djur. Det var intressant att se, men det såg ganska bökigt ut för fåren. På fårs vis försökte de ju med ”alla på en gång eller ingen alls-metoden” och stundtals blev det ganska många får som klämdes eller klämde sig igenom rännan samtidigt. Av sju startande kom fyra stycken runt och på första plats kom Sylvie-Ann Adolfsson med Come by Japp. Gratulationer till vinnaren av årets Mästerskap.

Efter fårmästerskapet kom den sk bonnhundsklassen som i stort liknade en IK-1 bana. I den klassen startade 17 ekipage och vann gjorde Anna Brate med Come by Jack efter en fin runda. Då dagens tävlingar var avslutade anordnades det egenskapsbeskrivning av några unghundar. Med på den var Kummins syster Viska. Viska visade väldigt fina rörelser med fåren och hade fin koncentration. Jag skulle gärna se att Kummin blir lik sin syster i vallningen. Kummin själv firade Mästerskapet med att löpa så hon hölls i bilen eller på behörigt avstånd från andra hundar, vilket gjorde att hon knappt såg ett enda får på hela helgen. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker fortsätta att pricka in sin löpning vid en så dålig tidpunkt nästa år också. På söndagen, dvs dag 3 var det nybörjarklassen, som liknade ett VP. I den klassen får man välja längd på hämtet, men om man väljer ett kortare hämt än 100m, dvs 75m eller 50m, så kan man inte få mer än max 75% respektive 50% av hämtpoängen vilken är 50p. Så om man väljer ett kortare hämt missar man väldigt många poäng där. Det ska vi tänka på till nästa år och absolut försöka satsa på 100m. Nybörjarklassen vanns av duktiga Maria Nyberg med Miss.

Så var alla tävlingar helt plötsligt avslutade. Så fort det gick. Det var i alla fall väldigt trevlig att se så många fina WK och så många duktiga förare under dessa tre dagar. Eftersom dagen varit riktigt varm och solig tänkte vi att hundarna skulle få svalka av sig i havet innan det bar av till Borgholm och något att äta. Kummin har aldrig badat tidigare och satte, efter viss tvekan, full fart utåt i långa skutt. Det såg ut som att hon blev väldigt förvånad då vattenytan inte bar henne överhuvudtaget och hon återvände ganska snart tillbaka till land, totalt dyngsur trots att vattnet knappt nådde henne upp till magen. Tror inte att hon blev alldeles övertygad om att det är skönt att bada efter den turen. Målla däremot gillar att skutta och plaska så länge hon bottnar. De andra två stänker inte alls en massa vatten omkring sig och fick därför tydligen inte vara med på bild.

 

Kummin på väg tillbaka mot fast mark.

 

 

Målla i plaskartagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

070715-16 Vallhundskurs

Äntligen något att skriva på denna sida. Kummin och jag har varit på vallhundskurs hos Micke Sandström i Beteby, Norrköping; samma trevliga ställe där Kummin blev tänd på får. Med på kursen var också Nina med Örjagårdens Diesel och Kummins kullbror Mach, Veronica med Husbys Basta,  Annica med Husbys Basil, ”svärmor” Gunilla med Gundais Zita, Gunnel med Gundais Razza och en border collie samt Gustav med Harry. Instruktör på kursen var Joel Svensson. Kursen började klockan nio och då vi alla hade samlats (något efter nio, dvs strax efter tio - sorry Joel och Micke men det kan ta lång tid på morgonen om man sover över hos Nina för att komma lite närmare Norrköping och därmed inte behöva gå upp så ohyggligt tidigt), fått gott frukostfika och satt som tända ljus, inledde Joel med en teoretisk genomgång. Han gick igenom en hel massa nyttigheter om vallning, bl a hur Joel själv startar upp med en otränad hund. Allt presenterades mycket pedagogiskt och vi fick tillfälle att fråga och fråga och fråga den mycket tålmodige Joel. Efter genomgången var det dags för var och en att gå ut och slita i fårfållan.

Kummin och jag var egentligen endast med på kursen som åskådare eftersom hon ännu inte är riktigt mogen för vallträning, men jag fick ändå väldigt mycket tänkvärt med mig hem. Förutom att se hur de olika ekipagen arbetade och vilka tips de fick från Joel och naturligtvis det trevliga i att träffa vallhundsfolk och att få höra äkta utpräglad "norrköpingska" (heja Gustav), så fick jag framför allt med mig hur otroligt viktigt det är att lära in rätt från början så att man slipper det oftast tråkiga och mödosamma arbetet med att lära om. Genom att starta rätt kan man också arbeta på ett trevligare sätt med sin hund och slipper övertyga, den oftast motsträviga vovven, att det var fel det som vi gjort hittills och att det är så här vi ska göra istället. Det kan ta mycket lååååång tid.

På kvällen kom Kummins uppfödare, Odd Magne, och han tyckte att vi skulle se hur Kummin såg ut tillsammans med fåren. Det var så klart både Kummin och jag nyfikna på så vi gick iväg till några av Mickes ulltottar. På något mystiskt norskt "hokus pokus-vis" lärde han Kummin ligg. Det såg väldigt fint ut. Efter bara en kort inlärningsstund vek hon ihop benen så prydligt och la sig ned precis vid fåren då Odd Magne sa till henne. Inte ett öga torrt.

Dag 2 av kursen fortsatte med träning i fålla. Vi som satt utanför och tittade på det ekipage som var inne hos fåren fick lära oss att beskriva den hundens vallegenskaper. Det var Odd Magne som höll i den delen och det var verkligen lärorikt att se hur olika vallegenskaper fullständigt kunde döljas bland bus och olydnad hos den unga hunden och att man därför i princip endast beskriver hur en ung hund ser ut för dagen, medan det å andra sidan blev glasklart att se graden av egenskaper på tränade hundar.  Då det började närma sig avslut fick vi se Joel med sin hund Jack, Micke med Örjagårdens Rex och Odd Magne med Örjagårdens Atlas gå en IK-2 bana och det såg ju inte alltför illa ut, tvärtom, väldigt kontrollerat och balanserat flyttades fåren till önskat ställe. Efter kursens avslut fick Kummin återigen träffa får och liggträningen befästes. Denna gång såg det om möjligt ändå trevligare ut och det såg ut som att Kummin började fatta vad det hela rörde sig om. Man kan ju bli gråtfärdig för mindre - såååå vackert. För att summera - ett fantastiskt kursupplägg med bra instruktör, lyxigt boende, underbar mat, trevliga människor och kul att se att det verkar finnas något hos den egna vovven. Är alla vallhundskurser såna???

 

070515

Tja här är det tämligen tomt för tillfället. Kummin har tänts på får vid 6 månaders ålder och sedan dess legat i "malpåse" för att vänta på att bli mogen i huvudet så att vi kan ägna oss åt lugn, fin, koncentrerad och balanserad vallning - åtminstone i teorin.

 

Se Kummin "valla" runt våra gäss vid 10 veckors ålder OBS! 7Mb