Till gruppen allmogefår räknas raserna/varianterna dala-pälsfår, gestrikefår, helsingefår, klövsjöfår, roslagsfår, svärdsjöfår, värmlandsfår och åsenfår. I nuläget är den taxonomiska statusen hos dessa raser/varianter inte helt utredd. Det finns en undersökning, utförd av en finsk forskargrupp, där bl a dala pälsfår, roslagsfår och "skogsfår" (insamlat material från värmlandsfår och åsenfår där raserna inte har särskiljts åt) ingår. Studien visar att av allmogeraserna utmärker sig roslagsfår och dala pälsfår genom att inneha unik genetisk variation.
Får av allmogetyp var förr vanligt förekommande över hela landet, men redan under 1500-talet påbörjade Gustav Vasa försök att starta husdjursförädling och lät importera utländska fårraser till Sverige. Trots dessa försök behölls de inhemska fårvarianterna till stor del av de svenska bönderna ända fram till 1800-talet då de minskade drastiskt. Under den perioden kom staten med återkommande påtryckningar att ullkvalitét och köttproduktion hos Sveriges fårpopulation skulle förbättras och istället för de små och allsidiga fårtyper som hållit landsbygdens folk med ull, skinn och kött, importerades mer specialiserade fårraser; raser med ull som passade moderna spinnmaskiner och raser med hög köttproduktion, både vad gäller vikt och avkastning i livdjur.
Några rester av får, lokalt präglade, finns dock kvar än idag och är nu föremål för ett bevarandeintresse. De lämpar sig väl att hållas i mindre flockar som hushållsfår, ger ull som är av varierande typ och klassning och kött som av många anses överträffa konventionellt fårkött i kvalitet och smak. Det senare åtminstone av de som håller dessa raser...
Roslagsfår
Ursprung
Roslagsfår fanns ända fram till mitten av 1900 talet på "varje" gård i Roslagen, mest för ullens skull men även för kött och skinn. Den sista gården som höll kvar rasen var Henry Jansson, Raggarön (se karta) och alla dagens roslagsfår har sitt ursprung från den besättningen.
Fåren har funnits på
gården åtminstone sedan 1700-talet och finns där ännu idag. Fåren
betade skärgårdsöarna och ungbaggarna fick betäcka tackorna medan de fortfarande
var på betet. När fåren togs hem för säsongen slaktades ungbaggarna, eller
springbaggarna som de kallades, dvs inga handjur hölls under vintersäsongen.
Roslagsfår på Norrdals gård (Genbank 026)
Vi har haft Roslagsfår sedan 1995 då vi hämtade fyra tackor och ett lamm hos Henry. Vid den tidpunkten fanns det färre än 50 tackor och inte fler än 4-5 besättningar. Sedan dess har rasen ökat i numerär och det finns idag (2007) ca 500 tackor. Vår besättning har varierat i storlek med som mest 35 tackor men har nu minskats ner och idag har vi omkring 20 tackor. Vi har alltid betäckt med baggar i grupp, både vuxna och ungbaggar och vi har vanligtvis haft 4-5 vuxna baggar även under vintern. Vi försöker ha lamning i februari-mars fast ofta har det misslyckats att hålla isär tackor och baggar och då har lamningen påbörjats redan i oktober. Våra får har för närvarande M2 status och vi ser fram emot M3 nästa höst.
Utseende och karaktär
Allmänt
Roslagsfår är antingen vita eller svarta, de svarta har oftast vita tecken på huvud, bringa, ben och/eller svans. Ibland föds något enstaka lamm med rödbruna fläckar eller är t o m helt rödbrunfärgat men den bruna färgen bleknar för det mesta då ullen växer ut. När dessa djur klipps syns däremot den bruna färgen igen. Ullen är av ryatyp och kvaliteten varierar mycket inom flockarna. Vissa individer kan ha mycket märghår medan andra har väldigt glansig ull. Djuren får mycket och lång ull och det är inte ovanligt att en del individers ull nästan når ner till marken. Ull från Roslagsfår finns dokumenterad bl a i gamla så kallade Upplandsryor. Svansen är kort och ofta ullfri.
Roslagsfår är en ursprunglig ras och det avspeglar sig även i deras beteende. De
har en stark flockkänsla men om de trycks tillräckligt hårt splittras flocken och
de ”flyger” åt alla håll. Vår erfarenhet är att de är ganska svårvallade pga
deras springiga natur. Vi har haft ett par border collies på besök för att valla
på svåra får, men det var inte så lyckosamt och våra får började kallas
”popcorn-får” vilket i o f kan ses som en rättvis beskrivning av deras
rörelsemönster. Däremot
föser vår isländska fårhund, Geitla, runt dem
någorlunda kontrollerat. Det kan möjligen bero på att hon skäller hela tiden så
att de vet precis var hon är och sen är väl inte trycket från henne det bästa.
Hon gillar inte om någon tacka vänder nosen till så allra bäst har det fungerat
att valla på hela flocken.
Man kan tro att dessa oförädlade och ursprungliga får skulle vara otillgängliga och svårtämjda men det är precis tvärtom. De blir lätt tama och tillgivna vilket var ett måste förr i tiden då de ofta flyttades med båt till de öar där de skulle beta. I varje flock finns dock alltid ett misstänksamt ”vaktfår” som man har svårare att komma in på livet. Hon, för det är nästan alltid en tacka, håller sig i utkanten av flocken och det är alltid hon som först upptäcker en när man kommer för att titta till dem. Roslagsfår är rörliga och aktiva födosökare och om vi jämför med de pälsfår vi har så verkar roslagsfåren vara betydligt mer företagsamma när det gäller att utforska nytt territorium.
Gumsar
Baggarna hos roslagsfår kallas i ursprungsområdet för gumsar. I regel är de
behornade men näst intill kulliga baggar förekommer. Gumsarna växer långsamt och
når inte sin fulla storlek förrän efter några år. Då väger de runt 50-60kg. Två
typer eller former av horn tycks förekomma. Vita baggar får ofta
grövre, nästan trekantiga (i genomskärning) horn medan svarta baggar oftast har
lite klenare horn som snarare är runda. Om detta är typiskt törs vi
inte svara på men så har det sett ut i vår besättning under de 12 år som vi har
haft och fött upp roslagsfår. Vi har under de år som vi har haft rasen
bara haft en bagge som varit stångig mot folk. Det var den första gumsen vi hade
("Ullsten", ja ja... svårt med hanliga -ull-namn) och han var ensam bagge i
flocken. Under senare år har vi alltid
haft flera baggar tillsammans och då verkar de föredra att stånga på varandra istället.
Tackor
Tackorna är alltid kulliga även om någon tacka har förekommit med hornknoppar. De är mindre än baggarna och väger ca 30-40 kg när de är fullvuxna. Tackorna brunstar ca en månad efter lammning oavsett årstid vilket innebär att en tacka lammar med 6 månaders intervall om man låter baggarna gå med tackorna året runt. Antalet lamm är oftast ett även om tvillingar förekommer relativt ofta. Även trillingar har förekommit men man bör inte lägga på efter sådana individer då fertiliteten inte ska öka i rasen. Tackorna är i regel utmärkta mödrar och har sällan problem med sina lammningar. Oftast är det ungtackor som eventuellt får problem och då är det nästan alltid någon av de andra tackorna som har slickat på lammet så att det ”luktar fel”. Dock brukar det för det mesta gå bra att övertyga tackan om att hon ska ta hand om lammet till slut.
Roslagsfår bevaras i Föreningen Svenska Allmogefår, FSA.