Nedanstående text finns publicerad i Föreningen Svenska Allmogefårs tidskrift "Allmogefåret".

Några ord om att bevara ursprungliga raser

 Inledning

Bevarande av husdjursraser kan ske på olika sätt. Traditionellt bevarar man raser genom att ytterligare utveckla dem. Via ett riktat avelsarbete strävar man efter att göra dem mer ekonomiskt attraktiva och därmed mer intressanta för djurhållaren. Egenskaper som går att påverka är flera och exempel på sådana som är vanliga inom fårnäringen är fertilitet eller antal lamm per tacka, lammens slaktvikt, köttansättning, ullkvalitét mm. Årliga mönstringar av lamm ger ett bra underlag för kommande års avelsarbete och ”bra” baggar betingar höga priser vid baggauktionerna. De flesta fårföreningar i Sverige arbetar just efter dessa förutsättningar, att bevara rasen genom att utveckla den mot ökad/förbättrad produktion.

Ett undantag finns dock från detta sätt att arbeta och det är naturligtvis "vår" förening. Föreningen Svenska Allmogefårs syfte är att bevara de ursprungliga och oförädlade populationerna av allmogefår som fortfarande finns kvar. Dessa populationer har utvecklats och anpassats till lokala förhållanden som råder vid de platser där de har återfunnits. De har inte utvecklats vidare mot moderna produktionsmål utan de människor som har haft dessa djur kvar har snarare skakat på huvudet åt moderna raser och ensidigt urval. Just dessa gamla typer av får, levande historieböcker, vill föreningen bevara och då i deras ursprungliga form. I detta fall blir betydelsen av bevara därmed inte lika med att utveckla, som diskuterades ovan, utan i vårt fall handlar det om att bevara rasen såsom den såg ut då den tillvaratogs. Vi kan kalla det bevara=spara.

 Varför inte bevara=utveckla?

Varför ska vi då inte vidareutveckla egenskaperna hos allmogefåren mot ökad produktion - högre slaktvikter, fler lamm per tacka, finare ull osv? Anledningarna kan vara många men det främsta skälet är raserna skall bevaras som levande kulturarv, att de också i fortsättningen skall se ut och fungera som de gjorde tidigare. Vi vill naturligtvis att de skall fortsätta att ha lätta lamningar, att de skall vara goda mödrar, klara av att fortplanta sig i hög ålder, vara effektiva och goda betesdjur. Kort sagt, vi vill att både yttre och inre egenskaper skall bibehållas som de en gång var. En annan viktig anledning är att vi sysslar med ett bevarandearbete av utrotningshotade raser av husdjur. Antalet djur av varje ras är lågt till mycket lågt och om man börjar välja ut egenskaper (selektera) som man vill förstärka i en ras minskar man drastiskt den tillgängliga avelsbasen. Ju mer/hårdare man selekterar, desto färre djur kommer att få avkomma i populationen. Effekten av detta blir naturligtvis en accelererad förlust av genetisk variation och ytterligare genetiska hot mot allmogefåren och det är ingenting föreningen strävar efter.

Kan man bevara=spara?

Kan man då ”frysa” en ras eller grupps yttre och inre egenskaper? Nej, det kan man inte. Vid varje generation förändras genernas sammansättning. Storleken av förändringarna är kopplat till rasernas storlek och man kan säga att ju färre djur det finns i en ras, desto större genetiska effekter och förändringar får man. Det vi kan göra för att bromsa dessa effekter är att använda så många djur som möjligt i avel (dvs inte arbeta med urvalsavel!). Naturligtvis ska djur som kan tänkas bära på genetiskt överförbara sjukdomar eller defekter inte användas i avel. Vi måste också vara vaksamma och hålla ett öga på vad som händer i rasen. Via de årsrapporter som skickas in från genbankerna går det att övervaka så att inte fertiliteten börjar minska, att mottagligheten för sjukdomar ökar, att andelen defekter ökar osv. Så småningom kommer det säkert att behövas en försiktig selektion för att kunna bibehålla de egenskaper som en gång skapade dessa raser. En sådan selektion får däremot inte ske förrän antalet djur inom respektive ras ökat till ett betryggande antal.

 Hur gör man?

Hur kan vi då nå vår målsättning att det avelsarbete vi ägnar oss åt skall orsaka så liten genetisk förlust som möjligt? Ovan skrev vi att vi ska använda så många djur som möjligt i avelsarbetet. Detta stämmer naturligtvis men det är ett par saker vi bör tänka speciellt på. Får är ett djurslag där man i regel har endast få handjur, baggar, till en större grupp hondjur, tackor. Om vi antar att vi bara har en bagge i en fårflock kommer han att vara far till samtliga lamm i den gruppen. Hans gener kommer att vara överrepresenterade jämfört med alla tackornas gener eftersom vartenda lamm i gruppen kommer att ha gener från den enda baggen. För att ta hänsyn till detta brukar man tala om något som kallas effektiv populationsstorlek (det är inte enbart könskvoten som påverkar den effektiva populationsstorleken, men det är den vi berör här). En ras effektiva populationsstorlek är helt enkelt ett sätt att uppskatta och tydliggöra skillnaden mellan tillgången till antalet individer i en ras och och det sätt dessa individer utnyttjas i avelsarbetet (P E Sundgren). Om inte samtliga individer utnyttjas i avel blir naturligtvis den effektiva populationsstorleken lägre än det faktiska antalet djur som finns i rasen. Om endast ett handjur används i en flock är det handjurets gener överrepresenterade hos lammen i vår besättning och då kommer den effektiva populationsstorleken att vara markant lägre än det faktiska antal får som gruppen består av. Intressant nog är det så, att om man bara har en bagge kan den effektiva populationsstorleken aldrig bli större än 4, oavsett hur många tackor man har. En besättning med en bagge och 100 tackor kommer, genetiskt sett, att bete sig lika (=förlora genetisk variation lika snabbt) som en besättning med två baggar och två tackor. Därför är en enkel och viktig åtgärd att använda så många baggar som möjligt oavsett om man väljer att betäcka tackorna i grupp eller om man delar upp sina tackor och låter dem gå med olika baggar.

 Varje urval som vi som fårägare använder oss av kommer att begränsa avelsbasen eftersom vi kommer att gynna sådana individer som vi av någon anledning favoriserar. Dessa individers gener kommer att bli överrepresenterade i kommande generationer. Det är därför det är så viktigt att vi inte selekterar mer än absolut nödvändigt i detta skede av vårt avelsarbete. Selektion som är absolut nödvändig är t ex bortgallring av horntrånga baggar (men inte i raser som endast har ett fåtal djur, där får detta komma i ett senare skede då antalet djur uppförökats något) och bortgallring av missbildade eller på andra sätt direkt olämpliga avelsdjur. Exempel på urval som inte får ske inom genbanken är avel för viss färg eller ullkvalitét eller för storlek eller fertilitet. Vi ska inte skapa nya produktionsraser utan vi ska bevara allmogefåren i sin ursprungliga form.

 Efter en tids arbete med en ras och ett antal generationers avkommor är det viktigt att titta på hur den grupp får som finns idag representerar de djur som man en gång började med. Det är mycket viktigt att man tar till vara alla ursprungsdjur och att deras ättlingar är jämnt fördelade i dagens generation. Om så inte är fallet får man ta till åtgärder för att begränsa framgångsrika linjer och stödja linjer som inte har lyckats lika bra. Våra raser har genomgått en sk flaskhals, dvs en period där antalet individer har varit mycket lågt under en tid. Flaskhalsen består i det faktum att även om man förökar upp gruppen i antal kommer den i alla fall endast att innehålla de gener som den ursprungliga gruppen hade när antalet djur var som lägst. Ny genetisk variation är inget som lätt återskapas utan är den förlorad så är den det för lång tid. Det enda sättet att få ny genetisk variation i en grupp djur är genom sk mutationer, eller förändringar i arvsanlag som dyker upp nu och då med en viss frekvens. Dessa mutationer är för det mesta skadliga eller neutrala (har ingen effekt, positiv eller negativ) snarare än positiva. Anledningen till det är att evolutionen har, under lång tid, testat genernas sammansättning och de förändringar som har skett som har varit positiva har tagits till vara över tiden och förfinat resultatet. Ju längre detta har pågått desto lägre blir sannolikheten att nya mutationer, förändringar i arvsanlag, är en ny positiv förändring som evolutionen inte har stött på tidigare och ju högre är sannolikheten att den nya förändringen ändrar en redan utprovad variant till något sämre. Ett annat sätt att få in ny genetisk variation är att föra in nya djur av annan ras, sk inkorsning. Inom genbankerna av de raser som bevaras av Föreningen svenska allmogefår skall raserna bevaras åtskilda och det skall inte ske någon inblandning av annan ras, om det inte är så att det är tvunget av djurskyddsmässiga skäl eller för att rädda rasens överlevnad. Detta blir dock en helt annan historia.

 Susanne Gustafsson och Peter Thorén